Vi satt uppe igårkväll/natt och pratade om livet (efter att jag hade vunnit i Chicago två gånger, det är trevligt att spela Chicago när man vinner).
Men det är väldigt koseligt och sitta och prata om livet in på småtimmarna, och livet är ju ett ganska stort samtalsämne så det tar några timmar, så att säga.
Men att sova är överskattat har jag kommit fram till, jag behöver inte mer än 6 timmar per natt. Bra grej faktiskt. Inatt blev det dock inte 6 timmar, men om man startar dagen med en liten energidryck så går saker och ting som på räls. Och det är bra att vara lite hypad på barnehagen - man vinner väldigt mycket på det.

Jag har gjort  ganska mycket idag. Jag har byggt med lego, vikt pappersflygplan (vilket jag absolut inte kan, det blev inte så bra), byggt robotar med "clicks", ritat kaniner och solar i massor, kollat på hemmagjord kino, varit DJ på discot, varit ute ensam med 15 barn, läst galet många böcker, förlorat i memory och upplevt intriger mellan 5-åringar. Ja, man hinner med mycket på 7 timmar.

Det sista var ju dock galet, sjukt och allmänt irriterande. Lady Gaga-nynnaren är ju översittare nummer ett och alla vill ju vara med henne. Men de är ett gäng på 6 stycken som brukar leka och hänga ihop. En av dom är relativt utstött men fortsätter med sina envisa försök att bli accepterad (det är ju hemskt att det ska vara så på dagis). På eftermiddagen är dessa 6 inne i ett annat rum och leker, helt plötsligt kommer en utav dom ut och är helt rödgråten och halvt förstörd. Min första tanke är att hon har slagit sig, men icke. Det är intriger på gång. Så jag följer med in i rummet..

Jag: Vad är som sker?
C: Jag får inte vara baby när vi leker...
E: Hon kallade mig slem (= jag vet inte den exakta översättningen, men det är ett dåligt ord som inte hör hemma i en barnehage)
C: Ja, för att jag inte får vara baby! (Varför vill man vara baby undrar jag mest, men okej)

Så helt plötsligt ska jag försöka medla och tjejen som gråter är otröstlig för hon får ju inte vara baby, det är ju en annan som redan är det och gud förbjude att det kan vara två bebisar i leken, tydligen. Efter mycket om och men och massa annat så kommer vi överens om att det ju är bättre att det är två bebisar och att alla är goa och glada och har det morsomt. Mission completed tänker jag och går iväg. En kvart senare kommer mamman till den gråtande flickan och hämtar. Hon gråter fortsatt lika mycket. Vad fan hände när jag gick liksom? Fick hon inte vara bebis ändå? Vad är problemet, det är så sinnessjukt att de inte kan leka tillsammans på ett bra sätt.
Jag blir så trött, jag vill mest bara slänga ut översittarungen i snön.

Jag förstår inte att de ska köra med intriger i den åldern, sluta bråka och var barn. Jag vill vara barn igen medans dom vill vara vuxna. Det verkar ju skönt att ha som största problem huruvida man ska leka med lego eller rita den nästkommande timmen...

Nej, dryga 5-åringar är inget för mig. Imorgon tänker jag bara hänga med 3-åringarna - även om det resulterar i att jag får spö i memory. Jag kan hantera det - mycket bättre än det andra i alla fall...

Nu mina vänner, ska jag sätta mig och läsa och bara vara det jag är bäst på - lat.

Ha det!

/ A