Det är typiskt att jag åkt på en dum förkylning nu när jag är så taggad på att träna! Jag tycker att jag varit riktigt duktig, hittills, med att träna regelbundet under min vistelse här i Oslo. Och så, nu bara två veckor innan jag drar hem, blir jag sjuk! Det är inte precis jobbigt att träna här, en sväng i Vigelandsparken är bara mysigt, så motivationen är inte bristande. Dock är den dåliga hälsan en mood killer!

Dåså, bara två veckor kvar i denna coola stad, med det bästa jobbet och med de mest underbara roomiesarna. Visst kommer jag att trivas minst lika bra i Åre, men nu är jag lite deppig över att lämna mitt Oslo-liv som fungerar väldigt bra. Jag kommer sakna alla barnen på dagiset och mina arbetskamrater. Det känns nästan som om jag sviker dem, speciellt eftersom det funkar så bra med gruppen och oss vuxna. Jag försöker övertala mina medarbetare att de måste komma och hälsa på mig i fjällen! Det går inget vidare... Och så kommer jag självfallet sakna mina kollektivkamrater så hemskt mycket at jag funderar på att lura med mig dem till åre, eller att på nåt sätt lura åre till dem. Hm, inte så troligt att det är en gångbar plan! Det är ju som det är, man flyttar och lämnar människor och ting bakom sig, det är ett bihang till livet, men det viktigaste är att inte glömma! Och jag kommer aldrig att glömma Oslo och allt vad det har inneburit för mig!

Nu har Petter dykt upp här i Oslo. Med sin vanliga hälsningsfras: "Hej Tant Evot!" hälsade han, lite norsk-hurtigt, på mig när han och Lola kom in genom dörren. Jag försökte ge dödens blick tillbaka men den fungerade inte, så jag gick över i att bara ignorera det dåliga beteendet. Det är ju så man till exempel uppfostrar en del barn; också hästar, att berömma vid bra beteende och ignorera vid dåligt! Right back at ya Petter!

Snart blir det taaaccccccoo ( =

Kos til alle <3
Tåve